Elden - människans bästa vän och samtidigt största fiende. Både i sin frånvaro och i okontrollerad form, kan den innebära liv eller död.
Den stora skogsbranden i somras inverkade på mångas liv, både människor, djur och växter. För min del började instinkterna göra sig gällande och pocka på flykt när luften blev tät och kvalmig, röken låg som ett dis över sjön och det föll brända barr och barkbitar från himlen. Spåren kommer att finnas kvar länge, speciellt hos dem som drabbats av förluster av släktingar, vänner och egendom.
I den här formen, inne i öppna spisen är elden absolut bäst. Jag drar mig till minnes min barndomsvän, som hade öppen spis i sitt vardagsrum. Där satt vi både då och då på varsin braskudde och tittade in i glöden och fantiserade - såg små landskap med tomtar och troll. Spiselhällen var fylld med figurer som vi hade ritat med kolen. Eldningen var som en sysselsättning. Något man gjorde lika väl som att gå ut och cykla, kunde man sitta och elda brasa en regnvädersdag. Sjunga och spela lite gitarr och prata. Det känns som lyx idag att ha fått uppleva sådana stunder.
Jag är så glad och tacksam över att jag i alla fall fick växa upp i en datorfri miljö. Nu har jag insett att det är alltför lätt att fastna i tangentbordet med båda händerna och hela sin skapande kraft, om man inte är väldigt målmedveten och skärpt. Det krävs mod och styrka att välja bort; att styra sitt brukande av finesserna, och istället välja till det som de flesta av oss idag valt bort:
Lugnet och stillheten, behovet av tid för eftertanke.
En öppen eld att drömma sig bort i och värma sig vid.
