Här skriver jag om det som faller tankarna, känslorna, fingrarna in. Om livet på jorden. Om döden. Det blev mycket av den varan ett tag. Men det är också de inläggen som blir mest lästa, så behovet finns.
Jorden vårt hem i Universum - miljöfrågor ligger mig varmt om hjärtat. Likaså det som handlar om vår andlighet. Välkommen in i min värld!

söndag 25 oktober 2009

Föraningar, farväl, frid och frihet

En vecka innan pappa gick ur tiden, hände det något märkligt.
Jag drömde att jag höll på att samla ihop familjen för att åka till ålderdomshemmet där vi skulle ha en avskedsceremoni för pappa. Skulle vi hinna i tid?
Precis när jag vaknade på morgonen hade jag en liten dikt i huvudet, som jag måste skynda mig att skriva ner för att inte glömma något. Stor i all sin enkelhet. Den bara fanns där som ett budskap från ovan. Hel och hållen, fix och färdig:

FARVÄL
Låt oss ta farväl så att vi har det gjort.
När du sen lämnar denna värld kan det gå fort.
Då vi har hunnit säga till varandra det vi vill,
kan vi säga hej då många gånger till,
och du kan ge dig av närhelst du vill.

Två dagar senare påbörjade pappa sin själsliga avresa. Vi hade nog hunnit säga till varandra det vi ville, men drömmen och dikten var i alla fall en tydlig vink om att det närmade sig avsked. Min man och våra ungdomar kom också och tog farväl.
Efter ytterligare fem dygn lämnade han sitt fysiska fodral när ingen av oss anhöriga var där. Kanske behövde han lite distans, för att kunna släppa taget? Men det kändes ändå okej. Det var dags, helt enkelt.

FRID
Far hade läst ett stort antal böcker som handlade om just döden, böcker av Raymond Moody, Elisabeth Kübler Ross, Paul Brunton... En stroke raderade eller dolde minnet av det han tillägnat sig ur dessa böcker, så jag fick försökta påminna honom efter bästa förmåga om ljuset i tunneln som så många vittnat om, och om den allomfattande kärlek man omges av på andra sidan.
När jag föddes hade mamma en "ut-ur-kroppen-upplevelse" - och vet hur det känns: allt är perfekt och fullkomlig harmoni och kärlek råder. Skönt att veta att pappa är "där" nu och har fått ro - efter all oro.

Men att jag skulle uppleva det som vackert och tröstesamt att se fars döda kropp i kistan innan locket skruvades fast, är något jag känner viss förvåning inför. "Han" såg så nöjd ut, och begreppet frid fick för mig i det ögonblicket en nästan ny innebörd. Det var så otroligt stilla och lugnt i rummet. Jag fick ingivelsen att känna efter auran, men det var bara tomt ända ner. Då grät jag en skvätt när det blev så tydligt för mig att han inte var där längre. Annars har jag mest känt lättnad och befrielse.

FRIHET
Människor man möter beklagar sorgen, men jag kan bara säga att jag är tacksam och lättad för att pappa fått lämna sitt jordiska fängelse vilket ju kroppen faktiskt är när den inte vill fungera.
Visst saknar jag min pappa och det han stod för. Men för mig är han inte borta. Nu ÄR han bara helt enkelt. Inte på något ställe, för "andra sidan" är inte något ställe, där finns varken tid eller rum (därav begreppet "gått ur tiden", som pappa själv gärna använde).
Och hur kan jag veta så säkert att det är så här? undrar du säkert.
De som varit med om det och berättat om det, är personer jag litar på, helt enkelt.

Jag hade faktiskt lättare att le, dagen efter det far dog.
Det kändes mycket märkligt.
Men det kom liksom en ny energi in i mitt liv. Sedan dess har jag känt pappas närvaro ett antal gånger, mer eller mindre starkt. Ibland rinner tårarna. Men det är inte sorgetårar, utan snarare tårar av rörelse och tacksamhet. Ibland känns det bara härligt!

Och varför skriver man om så här personliga upplevelser på en blogg?
Var och en upplever säkert döden på sitt sätt, bearbetar på sitt sätt och även beroende på vem som dött. Men jag tror det är viktigt att vi pratar om livet och döden, i vardagen.
Pappa gjorde det på fikarummet på jobbet. Och till deras fikarum kom till slut folk från hela sjukhuset och fikade... Angeläget alltså att vi ger varandra inblick i olika sätt att se det hela, olika sätt att sörja och bearbeta. För det är många parallella processer som pågår och mycket som ska ordnas och tas omhand när någon dött.
Kan det jag skrivit om mina upplevelser vara någon enda människa till hjälp eller stöd, så är jag tacksam och glad för det. Det här skrivna, är min gåva till nutiden och framtiden.

Drömdikten borde vi alla ta till oss, så vi tänker på att aldrig skiljas som ovänner, eller tvista om futtigheter. Om du älskar någon, säg det nu - vänta inte tills i morgon. Tala om för dina medmänniskor vad de betyder för dig.

Det här inlägget får även sluta med en dikt, som inte heller den är tänkt och skriven av mig, utan av Bo Setterlind. Det är en dikt som far själv också tyckte mycket om:

Att dö är seger,
inte nederlag.
Det lyser över bergen.
Natt har blivit dag.
Sörj inte den
som äntligen är fri.
Och frukta ingenting,
ty Gud är liv.

lördag 10 oktober 2009

Sofftankar och sädescirklar

Vad har de gemensamt? Om inte annat en plats i min lista på favoritlänkar...
Sofftankarna tänks av en kär vän och kusin som jag e-brevväxlar med och som är en av mina inspiratörer till den här bloggen. Så nu är vi bloggarkompisar också!

Och sädescirklarna antyder en verklighet som vi inte riktigt fattar med vårt tredimensionella tänkande. Vill bara tipsa om dem. Gå in och kika vilka fantastiska trollerier som åstadkoms - av vem? vad? och hur? varför? De kommer för det mesta till på sena natten strax före gryningen. De är så fantastiska - gjorda med hög precision - även i 3D-effekt på senare år. Det ordnas t.o.m. resor till England för att man med egna ögon ska få se och uppleva de här konstverken som bl a har innehållit symboler fr Maya-kalendern.

Det är länge sen jag tog mig tid med bloggskrivandet, ända sen i juli! Men det har varit mycket under hösten. En älskad människa och far har gått ur tiden, med allt vad det innebär av processer på olika plan. Tiden var inne för det och det är som det ska. Värre måste det vara att mista en ung familjemedlem. Det kan nog bli nog ett alldeles eget kapitel.

Nu är i alla fall äpplena nerplockade och väntar på att antingen bli mos eller på att ätas upp. Mums! Torkade rönnbär för att äta som vitamintillskott under mörka dysterperioden. 3 om dan lär innehålla dagsbehovet av vitamin C (inte kusin dock...) Vet nån säkert hur det förhåller sig med den saken?

På återskrivande!

tisdag 28 juli 2009

Ögonkontakt, samtal och tyst gemenskap

Skjutsade sönerna på bio i grannstaden för någon dag sedan.
Jag hade två och en halv timme att "slå ihjäl", som man brukar säga. Tänk tid som är så värdefull - att man ska behöva slå ihjäl den! Valet stod mellan att se en annan film, läsa en medhavd bok eller att ringa ett par vänner. Jag chansade på vännerna och det var säkert det bästa valet. Vi träffas inte så väldigt ofta, men det är alltlid lättsamt och spontant, och det kändes lika roligt som vanligt.

Det är så härligt att det finns människor som man kan spontanvisitera!
Att bara slå sig ner och prata så där i all enkelhet, är det inte många som kan idag...
Det är kanske ett resultat av allt mindre läsande och alltmer datorumgänge. Att se någon i ansiktet när man pratar, ger liksom en ytterligare dimension åt samtalet.
Många idag, föredrar att säga saker via e-post och chatt, framför att ringa. Jag undrar varför. Det verkar finnas en allmän blyghet för att komma andra människor för nära?

Eller är folk helt enkelt rädda för att samtalet ska tystna, och att det ska kännas "pinsamt"?
Det finns ju egentligen hur mycket som helst att prata om, bara genom att inventera varandras liv och inre tillgångar.

Men varför är det så himla pinsamt att det blir tyst lite - egentligen??? Det kanske har med förväntningar och prestationsångest att göra? Man måste ju prata för att anses trevlig...
Min barndomskamrat och en vän till henne bodde i varsin del av Stockholm. De kunde ringa till varandra och sitta tysta i telefon, dricka te och kanske tända ett ljus eller spela gitarr och sjunga lite, läsa en dikt - de umgicks helt enkelt på det viset när det inte gick att ses. Man kan känna att man delar något i tystnaden.

Far, som bor på ålderdomshemmet, sa en gång att han inte var lika talför som förr, men jag sa att vi kan ju sitta här och bara vara tillsammans. Det är också värt något. Det är inte antalet ord som är viktigt, utan känslan av gemenskap och samhörighet.

lördag 4 juli 2009

Fira födelsevardag

När jag fyllde år för ett tag sen fick jag ett självlysande födelsedagskort. Tänk vad dom kan hitta på nuförtiden!
Tja, kort och kort förresten - man säger så, fast det sitter fast i datorn. Men för våra ungdomar och barn är det helt självklart.
Tänk sen när våra barnbarn får höra om att när vi var unga, så skrev man på kartongpapperskort med penna och klistrade på frimärke och postade i postlåda - ett par dagar i förväg... Antikvarning direkt.

Visserligen hör jag inte till dem som firar själva födelsedagen så väldigt, men ser det i alla fall som en god anledning att träffa de närmaste släktingarna och kalasa lite. Det är ju förutbestämda datum, så alla berörda är ju lite beredda då.
Själv är jag rätt bra på att glömma ihåg andras bemärkelsedagar...

Men det finns hjälp att få. Det går att få ett mobilpling för var och en i hela bekantskapskretsen, så nu behöver man inte missa en enda födelsedag.. Möjligheterna med Internet tycks oändliga.
Nu ställs man istället inför frågan: För hur stor krets ska man "komma ihåg" födelsedagar? Vilka är det rimligt att gratulera innan det börjar bli "fel" eller lite konstigt...? Grannen, barnens skolfröken, chefen, kursledaren på Vuxenskolan eller kassörskan på Konsum... eller är det alltid rätt att säga grattis?
Det är ju många som vill slippa. Är det för att undgå att bli sjungen och hurrad för, som många reser bort när de fyller jämt? Jantelagen eller barnkalasvarning - var och en har sin anledning.

Och valfriheten att slippa bli gratulerad finns i alla fall inte.
Internet förser alla som vill, med snabba upplysningar om folks namn, födelsenummer, ekonomisk situation m.m; vare sig man vill eller inte. Dessa webbplatser tar inte bort några födelsedatum. De får nämligen sina uppgifter från skattemyndigheten, som ju inte har några hemligheter angående personnummer etc. Inte med mindre än att man polisanmält att man är förföljd eller hotad på något sätt...
En eloge dock, till eniro.se och hitta.se som på begäran tar bort de uppgifter man vill.

Själv har jag i och för sig inget emot att bli gratulerad, även om det vore mer befogat att fira olika utvecklingssteg i livet, än just att man föddes ett visst datum i en viss tideräkning.
Förstår inte riktigt heller varför man firar just på årsbasis, inte månad eller rentav varje dag.
Jag skulle faktiskt vilja fira varje ny dag!

Jag kan stiga upp och
  • själv gå på mina egna ben, duscha och klä på mig själv, göra frukost.
  • se med mina ögon: mina kära, utsikten genom fönstret, kolla vädret, leta nycklarna...
  • öppna balkongdörren och höra fågelkvittret, känna den svala morgonluften och doften från jasminen (visserligen svagt för min egen del, men jag känner den lite fortfarande, dock!)
  • äta frukost och känna hur gott det smakar;
  • uttrycka mina tankar och känslor, mina behov och min vilja.
  • beröra och känna med mina händer, krama godmorgon, spela fiol, göra kylskåpsmagneter... känna smärta (varning för sticka i foten eller het platta)
  • ha förmågan att känna känslor: tacksamhet, sorg, tillfredsställelse, längtan, besvikelse, eufori, samhörighet, välbehag, livsglädje ... för visst är det känslorna, vilka de än är, som gör att man faktiskt känner att man lever?!
  • Allt detta och mer därtill!
Men vem vet, kanske jag firar med stor fest när jag fyller 56 - om jag då har lust, liv och längtan.

Önskar dig en glad födelsedag!
Och alla andra dagar med förresten...

söndag 28 juni 2009

Gud, livet och döden

Existentiella frågor och andlighet pratade vi ofta om hemma vid köksbordet söndagsmorgnarnas långfrukostar när jag var tonåring, eftersom speciellt pappa varit mycket intresserad av det. Med all säkerhet har det att göra med alla olika trosriktningar som fanns i hans familj: Laestadius , Missionsförbundet, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Frälsningssarmén, Pingstkyrkan, Svenska kyrkan m.fl.
En gång när vi satt vid köksbordet och inmundigade vår sedvanliga söndagsfrukostmarmeladsmörgås och te och pratade, så insåg jag, att egentligen så menade vi ofta samma sak, bara att vi hade olika uttryck för det. Det var en aha-upplevelse. Att, utan att haka upp sig på själva orden, försöka lyssna och förstå vad någon annan menar.


När jag var i 25-årsåldern beslöt jag mig för att gå ur svenska kyrkan, för att stå på neutral mark i trosfrågor. Jag kände att jag behövde forma min egen existentiella världsbild. Sen har jag lyssnat till höger och vänster, frågat andra, läst högvis med böcker. Jag tycker det är viktigt att inte låsa sig vid en viss trosriktning som den enda rätta, utan vara öppen och ta in från många olika källor, och sen i sitt hjärta känna efter vad i alltsammans som känns gott och kärleksfullt, oavsett källa.
Jag har väl inte läst Bibeln så särskilt noga, det ska erkännas. Men å andra sidan har jag inte läst Baghavadgita eller Koranen heller. De är lite svårlästa. Man får försöka snappa upp det andra refererar.


Det jag gärna tar med mig från Kristendomen är kärleksbudskapet:

"Älska din nästa såsom dig själv" vilket förstås även innefattar att "älska dig själv såsom din nästa". Det tror jag är viktigt att komma ihåg.

"Gud är kärleken", sa Jesus. För mig handlar det om en allomfattande och ovillkorlig kärlek.

Några saker jag däremot inte kan förstå eller ta till mig är följande:

1.
Att Bibeln skulle ha ensamrätt på hela sanningen

Allt var säkert helt rätt och källenligt från början, direkt när det nedtecknats.
Men sen är den översatt och omskriven många gånger. Det lär ha tagits bort delar som handlar om reinkarnation, bland annat (ett kyrkomöte i Konstantinopel på 500-talet).
Av berättelsen om Jesu liv saknas stora delar. En av mina källor till andlig kun skap har sagt att Jesus for på pilgrims- och utbildningsresor till bl a Indien och Egypten, och att h an fick barn med Maria Magdalena. Han var ju människa också, så varför inte?
Levi H. Dowling, amerikansk pastor, fick en uppenbarelse om Jesu liv och skr
ev ned det han fick till sig i "Evangelium för en ny tid" från 1907.
Ljuset i tunneln
Det har kommit många vittnesmål sedan Bibeln, om andliga ting, om livet efter döden, om upplevelser från tidigare liv. Människor som varit över på andra sidan berättar enhälligt om Ljuset och Kärleken de upplevt där, innan de plötsligt rycks tillbaka till sin egen kropp med budskapet: Du är inte färdig, du har mer att göra på jorden innan du kan lämna det här livet.
Om du vill kan du läsa böcker av Raymond Moody, Elisabeth Kübler Ross, Brian L Weiss, Benny Rosenqvist. Pappa har ju studerat det mesta i den här vägen, genom åren.

Dagens profeter
Jag har fått samma uppfattning som det böckerna och pappa berättat, genom att lyssna till budskap från andevärlden via transmedier (Maggie Nath, Leif Havik, Sture Johansson).
Genom att själva "stiga tillbaka", gå ner i djup trans, kan de låna ut sin kropp till väsen från 'andra sidan', för dessa ska kunna få ge oss andlig kunskap. De är inte själva medvetna om vad guiderna säger, och är alltså inte heller med och tolkar/förvanskar budskapet med mänskliga synsätt eller egna åsikter.
Leif är den, som förmedlar Iliuka. Han kommer hit till oss i början av september. Visserligen fullbokat, men om man säger till nu, kan man ha turen att få en återbudsplats. Och Sture Johanssons Ambres var ju på tv i höstas. Ambres språk, är lättare att förstå än Iliukas.


Varför ska man lyssna på andevärldens budskap, då? Jo, därför att de som är på andra sidan är i direktkontakt med källan/ skaparen och den totala kunskapen. När man lever i en fysisk kropp är det så mycket andra intryck från dina fem sinnen så att övriga sinnen blir lite dimmiga. Dock är det många som har god intuition: bättre kontakt med nämnda kunskap.
Tips: Läs Robert och Marie-Louise Hahns bok "Klara svar från andevärlden". I den berättar Robert, som är forskare och läkare, om de seanser som de tillsammans har, där Marie-Louise förmedlar andlig kunskap, och där de ställer de existentiella frågorna och allt du kan tänkas vilja ha svar på. Hon får ner andlig kunskap till människorna på samma sätt som profeterna fick på sin tid. Jag ser det som en av de viktigaste böckerna sedan bibeln... men ocensurerad.

2.
Att vi skulle ha ärvt synd av Adam

Jag kan inte ta till mig att själen skulle kunna dö eller synda. Egot kan vara den del av oss som möjligen syndar. Det finns nog lika många definitioner av ordet synd som det finns människor.
Själv känner jag mig inte alls syndig. Jag är ju skapt så här. Det må låta kaxigt, och visst gör man väl fel ibland, men man får rätta till så gott det går.
Så länge man inte med berått mod
utnyttjar eller gör illa är det väl gott och väl. I oförstånd kan naturligtvis mycket galet hända, men säg den som är perfekt.

Glädje och kärlek
Gör sådant som skänker glädje för dig och människorna runt omkring dig. Gör samma saker för andra, som du vill att de ska göra för dig! Kärlekens gyllene regel.
Den fungerar i alla fall för en vanlig människa med sunt fungerande samvete och sunda önskningar.

Rädda liv till varje pris?
Jag kan tycka att "kunskapens frukt" borde hanteras försiktigare, med större ödmjukhet. Jag tänker på hur långt forskare går när det gäller genforskning osv. Där blandar de sig i för mycket och nästan leker Gud. Här kan man kanske tala om verklig synd...?
Även om de kan rädda liv för tillfället, genom sådana kunskaper, så känner jag det ändå högst tveksamt. Rädda liv är väl i och för sig rätt. Man skulle ju inte låta någon dö med berått mod, om man kunde göra något för att hjälpa. Men vi ska ju ändå dö någon gång. Det ingår liksom i konceptet.
Döden...
Varför är vi så rädda för döden? Kanske ovissheten om vad som händer när vi har dött?
Eller är det oron för själva döendet - om det är förenat med mycket smärta? Samtidigt är det ingen idé att fundera. Det kanske går av sig själv, och så har man oroat sig i onödan (få se om det låter lika nonchalant när jag själv är där...)
Visst är det en stor omställning att dö - men har vi klarat av att gå in i en liten människokropp, och födas under ofta dramatiska former, så tycker jag att vi borde klara av att dö, och lämna en kanske skraltig kropp, och gå upp i en högre frekvens - en annan dimension.

Då är det väl i alla fall knappast till hjälp, att vi ska behöva vara rädda för skärselden och för att hamna i helvetet.

...
som egentligen inte finns...
Vännen Iliuka berättar om att det finns portaler, och det är genom en sådan som vi går över i ett annat medvetandetillstånd och stiger upp i en högre frekvens. Det finns ingen död, säger han. Livet fortsätter på andra sidan.
Själv fick jag till min stora förvåning direktkontakt
med min bortgångna favoritfaster. Satt och lyssnade på en konsert där sonen O var med. Plötsligt känner jag en stark andlig närvaro. Kände tydligt att det var faster D. Jag hade inte haft en tanke på henne innan heller. Men jag blev så glad och rörd, så tårarna rann, för att hon fick vara med när min son spelade. Hon som hade musiken som en röd tråd i sitt liv.

Vi borde prata mer om döden i vardagen bara. För att förstå att det är en del av livet. Det blir liksom bara aktualiserat på begravningar.
Tips:
Läs Louise Minerva Frostegrens bok "Genom döden". Den är jättebra, mycket lättläst och tar upp ämnet ur många aspekter.

Benny Rosenqvist, är en av många som dött och faktiskt kommit tillbaka till livet. Han berättar i sin bok Ljusfolket, om när han som sjuåring blivit påkörd av en bil och fick göra en resa på andra sidan. Han fick veta en massa saker, som skulle hjälpa honom att hjälpa andra. Han fick möta Ljuset och Kärleken och veta att det inte finns varken helvete eller skärseld efter döden. Det är i det här fysiska livet som helvetet kan finnas.


3.
Att det skulle finnas en ond makt

Min syn är att Gud finns i allt. Gud är ett med allt . Allt är ett med Gud.
Jag har utan att veta om det och utan att ha lärt mig det i någon kyrka, kommit fram till samma bild som
den danske mystikern och filosofen Martinus. Han undervisade om att

Allt liv i unversum är en organisk enhet, och att världsalltet bildar ett allomfattande tänkande, och verkande väsen, som människor kallar Gud.

Solen kan få fungera som en metafor för Gud. Den har inte någon gång sett sin egen skugga.
Allt annat har skugga på baksidan. Skuggan kan symbolisera våra negativa sidor. Genom att belysa dem, och understödja våra egna och varandras positiva sidor, tror jag att vi kan lära känna skuggorna och på så sätt klara av dem, och förminska dem.
Ondska, som är 'skuggan på baksidan', behöver bli belyst av solen. Kärleken övervinner allt vill jag tro. Och "Gud är Kärleken" var det en vis man som sa. Man kan väl säga omvänt också: Kärleken är Gud. Och finns i allt. Även oss människor, vare sig vi är eller tror oss vara syndiga eller inte....
(Citattecknen runt "han" här nedanför, beskriver att jag inte riktigt omfattar Gud som en "han" - en mansperson.)
Varför skulle "han" plötsligt bli en figur vid sidan av, som vill döma oss när "han" ju är kärlek. Kravlös kärlek. Inte ens i "Gudsomhaver" är kärleken kravlös. "Den Gud älskar lyckan får". Älskar "han" inte alla sina skapelser? Kan och måste man göra något för att förtjäna Guds kärlek? Jag förstår inte den tankegången, eftersom Gud och därmed kärleken redan finns i mig och allt annat!
I mänsklig gestalt kan kärleken ha så många ansikten: allt från ett telefonsamtal till att säga nej/sätta gränser.


Reinkarnation
På senare tid har jag kommit att omfatta reinkarnationstanken också. Nästan så man skulle kunna tro att jag är buddhist eller nåt sånt. Men för
att inte stagnera i en viss form, föredrar jag att fortsätta på neutral mark - utan att tillhöra någon kyrka eller något samfund.

Nu har jag väl lekt med elden, men jag har funderat mycket på de här frågorna i dagarna, så det föll på plats, liksom.
Det blev en lång historia det här... Tänk att du har läst ända hit! Tack för din uppmärksamhet.
Det hade kanske varit bättre att dela upp det på flera inlägg istället, men allt bara växte och det gick inte att sätta punkt.

En stycke livsvisdom, tänkt och förmedlat av Kusin Vitamin C, får utgöra slutklämmen i dagens epos:
"Bara för att livet är självklart så länge du har det så är livet inte självklart. Det krävs ett underverk för att en människa ska bli till och sen krävs det mycket av den yttre miljön för att människan ska fortsätta leva. När vi väl blir medvetna om att vi har självklarheten liv och kan forma den till gott eller ont har en stor del av livet passerat. Den livsmedvetna tid vi har kvar att leva använder vi till att jaga meningslöshet, ex. pengar, makt och ställning i samhället.
I stället borde vi jaga ödmjukhet inför livet, glädje för att vi kan känna glädje och lycka för att finnas till".



tisdag 16 juni 2009

Salta nötter med bitter eftersmak

När jag och några vänner reste bl a i USA för snart 20 år sen blev jag närmast chockad av stormarknadernas oerhörda storlek och frukostflingspaketradernas oändlighet. Jag drabbades av frågan: Behöver vi verkligen alla dessa flingsorter? Kan inte folk blanda själva? Vad mycket sopor...! Måtte det inte bli så här i Sverige... men vi följer storebrorsan USA tätt i hälarna och upprepar samma beteenden och fenomen tio år senare. Tänk om vi vågade tänka själva i stället!

En av mina brevvänner, Kusin Vitamin (C), skrev nyligen om just detta fenomen. Hon har en härlig iakttagelseförmåga och skriver på ett personligt och kul sätt och just genom att se det absurda ligger gapskrattet inte långt borta.

"Vi har lyckats förstöra snart hela jorden o vår möjlighet att leva vidare. Alla fattar det och alla vill ha nåt gjort åt det men ingen vill offra bekvämligheten. Nej, inte bilen - vi klarar oss inte utan bil. Vi måste ha 20 olika sorters müsli, shampo, tvål, tvättmedel osv. Människan har tappat kontrollen. Gå in på vilken stormarknad som helst så ser du utarmningen av jorden i form av långa skepp med onödiga varor. Tänk sen efter hur många stormarknader det finns i hela världen och vilka varor som står i deras skepp. Jag började tänka på jordnötter en kväll när jag stoppat i mej ett antal. Jag köpte påsen här på ICA - en supermarket som det heter. De hade en stor korg full med jordnötspåsar. Sen tänkte jag på ICAMaxi på Storheden - de har säkert ännu fler jordnötspåsar. På varje bensinstation du går in på finns - jordnötspåsar. Hela världens alla butiker o bensinstationer har jordnötspåsar! Var odlas de - vilka odlar - det måste ju vara halva jorden som är full av jordnötsodlingar"

Tänk
vad mycket energi det måste gå åt att transportera jordnötter. Själv äter jag just inga (inte så präktigt som det låter...).
Just på samma sätt fick vi kaffefiltereffekten för att antal år sen. Folk slutade köpa vita filter när de insåg det meningslösa, och dessutom miljövådliga i att bleka dem. Bruna kaffefilter började tillverkas och minskade på så sätt mängden blekmedel som användes. Det finns säkert många saker som går att göra likadant med, bara fler får kunskap om vad som ger störst miljövinster. Jordnötter är säkert ett utmärkt exempel!
Och bilanvändandet gick säkert att minska ner på med hjälp av lite engagemang. Kontakter med folk som åker samma sträckor = Samåkning. Här är det lilla samhället suveränt, eftersom folk vet allt om alla... Men även internet ger möjligheter
. Se länken www.samakning.se .

Vi borde ta hand om jorden och göra barn istället för att hålla på med en massa saker vi inte klarar av. Ungefär så skrev kusin C .

Ta hand om jorden. Just det. Och odla får. Och gärna mer kärlek. Det tycks vara så svårt för många att sprida kärlek omkring sig, utan man fortsätter som man blivit lärd från början, för att klara sig i djungeln, genom att vara misstänksam och skydda sitt och värna om de sina, men hålla andra (främlingar) utanför. För säkerhets skull. Jag gör likadant själv. Det finns trots allt forfarande sjuka människor som gör sjuka saker även om man skulle önska att det inte vore så. Internet föder alldeles för mycket konstigheter som inte är kärleksfulla.

Jag tyckte det där med jordnötspåsarna var så slående, samtidigt som det tar upp en viktig fråga: Resursanvändningen. Jag reagerar också mot alla moderna tiders "måsten" som exempelvis 2 mobiler per person (jobb/privat), 3 bilar per familj (Mammans och bonuspappans och enminibuss för storfamiljen) och 4 tv-apparater (ifall man inte kan samsas om vilken kanal man ska titta på) m.m... Sen återstår bara att leva efter sin känsla.

Uttrycket "tv:n har gjort om familjecirkeln till en halvcirkel" har inte längre fog. Nu har tv gjort om familjen till ett antal parallell-levande, apparatfixerade individualister som inte kan samarbeta, förhandla eller klara några demokratiska processer... Hur ska samhället se ut när vi blir gamla?

Jag går inte in på det nu eftersom det är nattinattidags, ny arbetsdag i morgon.

Jobbar visserligen bara 3 timmar per dag, men man ska upp, fräscha till sig och iväg i alla fall.


fredag 10 april 2009

Sjukvård eller friskvård?

Nu har jag varit sjukskriven 50 procent i några veckor. Det blir för min del 15 timmar i veckan, eftersom jag redan hade en 25-procentig sjukersättning i botten (det som förr hette sjukpension).

Jag tycker förresten, att begreppet sjukskriven borde bytas ut mot friskvårdsledig istället! Då ligger det ju i ordets innebörd att jag ska ägna just den tiden åt mig själv och att bygga upp min hälsa, i stället för att känna mig sjuk, undanskuffad, oduglig på jobbet, och att det är så syyynd om mej! Fokus på det friska, alltså. När jag rider glömmer jag oftast bort eventuella krämpor, och det är otroligt skönt att för en stund bara vara i känslan och samarbetet med hästen.

Faktiskt gick jag ur Parkinsonförbundet just av den anledningen att jag inte orkade ta in allt som stod i medlemstidningen om alla medicinbiverkningar och alla möjliga och omöjliga sätt att klara av sin sjuk-dom. Ja, du ser vad jag menar: en dom som liksom fallit ner över huvudet på en. Och så är det nog, att de flesta ser sig som drabbade eller sjuka.
Det står mycket positivt också, måste tilläggas, och många goda krafter arbetar för att göra livet bättre för människor som fått diagnosen Parkinson. Men summan av kardemumman blev i alla fall att jag valde att stå vid sidan av för en tid.

Jag ser det läkarna kallar Parkinson, som symtom på något, som behöver förändras; och genom de guider jag mött på vägen så har jag lärt mig att det mycket handlar om en attityd hos mig själv: att våga vara sann, att uttrycka sin innersta mening, att våga ta plats här i tillvaron, att våga sätta gränser utan att be om ursäkt för att man finns... och att använda och dela med sig av sina gåvor. Detta tror jag även gäller många andra både i min och föregående generation.

Och ska jag orka ta hand om någon annan så måste jag ju faktiskt fungera själv också. Det är stenhårt, men så är det. Så om jag måste vila när jag kommer från jobbet så får maten faktiskt lov att vänta. Mr B, mannen i mitt liv, får dagligen träna sig i tålamodets ädla konst, eftersom det för mig varierar, från stund till annan, med förmågorna att klara av det praktiska i hemmet. När det går sakta tar det fyra gånger så lång tid för mig att bli klar, som när jag fungerar. Och gör man alltid alla måsten först, så hinner man aldrig fram till efterrätten: fiolen, boken, stickningen, kylskåpsmagneterna...

Yogan hjälper mig att må bättre i kroppen; sover oftast bättre efter ett fullödigt yoga-pass. Vi träffas ett gäng kompisar på söndageftermiddagarna och tränar yoga tillsammans. En vän och arbetskamrat håller i tåtarna (Tack L!). Andning och rörelser tillsammans syresätter kroppen på ett härligt sätt. Och efteråt mår man gott! Lugnare i kroppen.
Om jag vaknar på natten och är stel och skakig, använder jag mig ofta av ett par yoga-rörelser och det hjälper mig att kunna somna om, till och med utan att ta medicin!

Zonterapin är också ett bra verktyg, för att själv kunna göra något för att må bättre. Jag brukar använda ett par spelkulor som jag står på och flyttar foten lite i taget tills jag tryckt överallt under foten. På sidorna och ovanpå fötterna är det bäst med handkraft. Där det gör ont behöver man massera/trycka. När jag sitter använder jag en liten leksakssnurra från hemslöjden som verktyg. Läroboken heter Zonterapi, av Lis Andersen. Rekommenderas varmt. Fråga på biblioteket!
Det här kan vem som helst lära sig att använda. Kan inte bli fel, om du ger en allsidig behandling/massage. Prova!

Se även nyinlagd favoritlänk "Rubens hälsa".
Ha det så gott!

lördag 21 mars 2009

Ibland överraskar man sig själv!

Aldrig hade jag trott att jag skulle sätta min fot ens i närheten av Globen! (Det trodde jag f.ö. inte om Lidl heller...) Men att jag skulle åka och lyssna till en hel konsert med enbart tv-spelsmusik, det kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig! Nu är det inte nog med det... Stora delar av musiken tyckte jag dessutom väldigt bra om!
Det var symfoniorkester och kör som framförde nyarrangemang av tv-spelsmusik. Flera av de här låtarna kan jag vid det här laget mer än utantill... men de fick en helt ny dimension i den här tappningen. På storbildsskärm fick man se bildspel från respektive spel, blandat med närbilder ur kör och orkester. (Att sedan inte alla sorters spel har människovänliga budskap, är ett kapitel för sig).

Det var O som fick syn på detta unika tillfälle via ett forum på Internet i onsdags. Konserten skulle vara på torsdagen, så det var svårlöst tyckte vi. B skulle jobba hela torsdag och fredag, så det hade blivit en tuff bilkörning på natten. E var förkyld. Men jag sa att jag blir med om vi bor över, så jag letade vandrarhem och hittade Zinkensdamm (trevligt ställe). Torsdag morgon frågade vi om ledigt för fredagen (Tack till flexibel chef och generös klasslärare!) bokade konsert- och tågbiljetter, och for iväg direkt efter jobb och skola. En mysig tripp tillsammans blev det - bara jag och O.

Fredagen gick vi runt på söder och tittade - lite planlöst. Dagen hade förstås vunnit på lite planering, men det var trevligt ändå att gå och titta på gamla mysiga stadsmiljöer, på folk och fä, och lyssna på dialekter och språk. Vårligare än hemma men kyligt. Åt lunch på café Terassen (bortanför Mosebacke) med utsikt över stan, innan vi hämtade väskorna och klev på tåget hemåt.

Jag som har svårt att klara snabba ryck trodde aldrig att det skulle gå, men ibland överraskar man sig själv. Det blev ett välkommet avbrott i den vardagliga fyrkantigheten.

söndag 1 mars 2009

Vintervila, ljusbad och maxmotion

Nu har vi varit i Paradiset några dagar. Stugan stod kvar, och svärfar och svärmor som bor närmare än vi, hade haft vänligheten, att trotsa snöovädret och åka och ordna med stugvärmen någon dag i förväg. Så det var varmt och skönt när vi kom fram. Stort tack!

Sonen E, nybliven tonåring, var bjuden att vara med en kompis några stugor längre bort. I flera dagar roade de sig i slalombacken 10 - 16 och åt gott på kvällarna och spelade sällskapsspel med mycket mera. Så det var rätt lugnt i stugan för ovanlighetens skull.

Morgnarna är min egen lilla heliga stund när vi är där. Innan herrarna vaknar sitter jag vid fönstret och tittar ut över sjön/snön och läser eller skriver och njuter av lugnet och ron som jag behöver mycket av.

Det här sportlovet har vi åkt mer på längden än "på tvären", eftersom sonen O (16 år) föredrog det i år. Jag känner stor tacksamhet för varje sån här liten stund man får tillsammans. Dom där stunderna växer ju inte på träd numera.
Det känns också bra att ungdomarna får uppleva lite av allt det vackra som vi själva fick som tonåringar. Då fanns ju inte datorer och tv-spel (tänka sig att man är så antik!) och vi var ofta på vintern ute och "hasade runt skidspåret" som vi sa. Ingen av oss i familjen eller min bästa kompis var några elitskidåkare precis. Vi använde helt enkelt skidorna för att komma ut i naturen tillsammans, inte för att tävla om vem som var snabbast eller bäst. Det tål att tänkas på idag, när så mycket går ut på "vinna eller försvinna". En kopp choklad och en hårdmacka som mjuknat av pålägget i påsen var pricken över i en solig snögnistrande dag i skogen. Härligt med ljusbad som sätter fart på livslusten efter mörkerperioden.
Mr B och jag har även fått åka en tur själva.

På kvällarna har jag varit så trött i kroppen av all motion, att jag somnat i gungstolen med en bok eller i fåtöljen framför tv:n.

Skönt att få en hel veckas paus från jobbet. När en av arbetskamraterna ringde, hade jag nästan glömt att jag hade ett jobb! Då kändes det alldeles extra bra att vara ledig.

söndag 8 februari 2009

Nu är det dags!

Längesen det snöade så mycket som det har gjort den här helgen! Det blir så ljust, vackert och ombonat. Inbäddat och mjukt liksom... Tänk om snön hade varit svart och hård!

Önskar att jag hade lite mer snöskottarmuskler. Det blir inte så mycket av den varan vid datorn på jobbet. Och gym-träning har inte precis varit min favoritsysselsättning.

Men det hjälper förstås inte att enbart önska, även om tankens kraft är stark. Tanken måste ju följas av handling. Och när det gäller de egna musklerna är det bara jag själv som kan göra något åt det. Då hjälper det inte att blogga eller att försöka sätta fart på andra, för att det ska bli något gjort...

Snart är det sportlov. Då ska vi sporta i en hel vecka!

tisdag 6 januari 2009

Nattligt nyårsståhej

Ja nu är det konstigt nog ett nytt år. Vad som nu menas med nytt. För varje sekund som går är det en ny sekund. Så kanske borde vi fira hela tiden - leva som om varje dag vore den sista? Är det det som menas med att fånga dagen? Men då skulle jag kanske inte sitta och blogga...

Jag har funderat på vad man egentligen firar – med champagne och fyrverkeri mitt i natten och löften om ett bättre leverne.

Vår tideräkning började år 0 (noll) vilket ju har med Jesu födelse att göra. Men varför är det en hel vecka mellan julafton (födelsedagen) och nyårsafton? Har även hört att det ska vara den 25 som var dagen för Jesu födelse.

Kineserna tycker att det nya året börjar i januari-februari och i den muslimska världen är det ett helt annat årtal: 1430. Perserna firar nyår till vårdagjämningen. På http://wapedia.mobi/sv/%C3%A5r , punkt 2, finns en lista på olika länders/religioners datum för nyårsfirande. Intressant!

Och vi behöver ju tillfällen till fest och glädje.
Ett tag tyckte jag inte heller att födelsedag var något att fira , men insåg så småningom att det trots allt är en bra anledning till att klä sig fin och träffas. Förutbestämda datum som alla vet om. Så nu har jag ändrat uppfattning litegrann.

Men många är rädda när det smäller. Självklart borde det vara med hänsyn till flyktingar från krigshärjade områden, djur, barn, sjuka och äldre, som inte alls känner glädje när det smäller. Så att fyra av raketer vid midnatt är bara tokgalet. Det borde vi sluta med och hålla oss till lite mindre skrämsiga aktiviteter. Det finns säkert fyrverkeri på tv...