Ögonkontakt, samtal och tyst gemenskap

Skjutsade sönerna på bio i grannstaden för någon dag sedan.
Jag hade två och en halv timme att "slå ihjäl", som man brukar säga. Tänk tid som är så värdefull - att man ska behöva slå ihjäl den! Valet stod mellan att se en annan film, läsa en medhavd bok eller att ringa ett par vänner. Jag chansade på vännerna och det var säkert det bästa valet. Vi träffas inte så väldigt ofta, men det är alltlid lättsamt och spontant, och det kändes lika roligt som vanligt.

Det är så härligt att det finns människor som man kan spontanvisitera!
Att bara slå sig ner och prata så där i all enkelhet, är det inte många som kan idag...
Det är kanske ett resultat av allt mindre läsande och alltmer datorumgänge. Att se någon i ansiktet när man pratar, ger liksom en ytterligare dimension åt samtalet.
Många idag, föredrar att säga saker via e-post och chatt, framför att ringa. Jag undrar varför. Det verkar finnas en allmän blyghet för att komma andra människor för nära?

Eller är folk helt enkelt rädda för att samtalet ska tystna, och att det ska kännas "pinsamt"?
Det finns ju egentligen hur mycket som helst att prata om, bara genom att inventera varandras liv och inre tillgångar.

Men varför är det så himla pinsamt att det blir tyst lite - egentligen??? Det kanske har med förväntningar och prestationsångest att göra? Man måste ju prata för att anses trevlig...
Min barndomskamrat och en vän till henne bodde i varsin del av Stockholm. De kunde ringa till varandra och sitta tysta i telefon, dricka te och kanske tända ett ljus eller spela gitarr och sjunga lite, läsa en dikt - de umgicks helt enkelt på det viset när det inte gick att ses. Man kan känna att man delar något i tystnaden.

Far, som bor på ålderdomshemmet, sa en gång att han inte var lika talför som förr, men jag sa att vi kan ju sitta här och bara vara tillsammans. Det är också värt något. Det är inte antalet ord som är viktigt, utan känslan av gemenskap och samhörighet.

Fira födelsevardag

När jag fyllde år för ett tag sen fick jag ett självlysande födelsedagskort. Tänk vad dom kan hitta på nuförtiden!
Tja, kort och kort förresten - man säger så, fast det sitter fast i datorn. Men för våra ungdomar och barn är det helt självklart.
Tänk sen när våra barnbarn får höra om att när vi var unga, så skrev man på kartongpapperskort med penna och klistrade på frimärke och postade i postlåda - ett par dagar i förväg... Antikvarning direkt.

Visserligen hör jag inte till dem som firar själva födelsedagen så väldigt, men ser det i alla fall som en god anledning att träffa de närmaste släktingarna och kalasa lite. Det är ju förutbestämda datum, så alla berörda är ju lite beredda då.
Själv är jag rätt bra på att glömma ihåg andras bemärkelsedagar...

Men det finns hjälp att få. Det går att få ett mobilpling för var och en i hela bekantskapskretsen, så nu behöver man inte missa en enda födelsedag.. Möjligheterna med Internet tycks oändliga.
Nu ställs man istället inför frågan: För hur stor krets ska man "komma ihåg" födelsedagar? Vilka är det rimligt att gratulera innan det börjar bli "fel" eller lite konstigt...? Grannen, barnens skolfröken, chefen, kursledaren på Vuxenskolan eller kassörskan på Konsum... eller är det alltid rätt att säga grattis?
Det är ju många som vill slippa. Är det för att undgå att bli sjungen och hurrad för, som många reser bort när de fyller jämt? Jantelagen eller barnkalasvarning - var och en har sin anledning.

Och valfriheten att slippa bli gratulerad finns i alla fall inte.
Internet förser alla som vill, med snabba upplysningar om folks namn, födelsenummer, ekonomisk situation m.m; vare sig man vill eller inte. Dessa webbplatser tar inte bort några födelsedatum. De får nämligen sina uppgifter från skattemyndigheten, som ju inte har några hemligheter angående personnummer etc. Inte med mindre än att man polisanmält att man är förföljd eller hotad på något sätt...
En eloge dock, till eniro.se och hitta.se som på begäran tar bort de uppgifter man vill.

Själv har jag i och för sig inget emot att bli gratulerad, även om det vore mer befogat att fira olika utvecklingssteg i livet, än just att man föddes ett visst datum i en viss tideräkning.
Förstår inte riktigt heller varför man firar just på årsbasis, inte månad eller rentav varje dag.
Jag skulle faktiskt vilja fira varje ny dag!

Jag kan stiga upp och

• själv gå på mina egna ben, duscha och klä på mig själv, göra frukost.
  
• se med mina ögon: mina kära, utsikten genom fönstret, kolla vädret, leta nycklarna...
• öppna balkongdörren och höra fågelkvittret, känna den svala morgonluften och doften från jasminen (visserligen svagt för min egen del, men jag känner den lite fortfarande, dock!)
  
• äta frukost och känna hur gott det smakar;
• uttrycka mina tankar och känslor, mina behov och min vilja.
• beröra och känna med mina händer, krama godmorgon, spela fiol, göra kylskåpsmagneter... känna smärta (varning för sticka i foten eller het platta)
  
• ha förmågan att känna känslor: tacksamhet, sorg, tillfredsställelse, längtan, besvikelse, eufori, samhörighet, välbehag, livsglädje ... för visst är det känslorna, vilka de än är, som gör att man faktiskt känner att man lever?!
• Allt detta och mer därtill!

Men vem vet, kanske jag firar med stor fest när jag fyller 56 - om jag då har lust, liv och längtan.

Önskar dig en glad födelsedag!
Och alla andra dagar med förresten...