Ibland överraskar man sig själv!

Aldrig hade jag trott att jag skulle sätta min fot ens i närheten av Globen! (Det trodde jag f.ö. inte om Lidl heller...) Men att jag skulle åka och lyssna till en hel konsert med enbart tv-spelsmusik, det kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig! Nu är det inte nog med det... Stora delar av musiken tyckte jag dessutom väldigt bra om!
Det var symfoniorkester och kör som framförde nyarrangemang av tv-spelsmusik. Flera av de här låtarna kan jag vid det här laget mer än utantill... men de fick en helt ny dimension i den här tappningen. På storbildsskärm fick man se bildspel från respektive spel, blandat med närbilder ur kör och orkester. (Att sedan inte alla sorters spel har människovänliga budskap, är ett kapitel för sig).

Det var O som fick syn på detta unika tillfälle via ett forum på Internet i onsdags. Konserten skulle vara på torsdagen, så det var svårlöst tyckte vi. B skulle jobba hela torsdag och fredag, så det hade blivit en tuff bilkörning på natten. E var förkyld. Men jag sa att jag blir med om vi bor över, så jag letade vandrarhem och hittade Zinkensdamm (trevligt ställe). Torsdag morgon frågade vi om ledigt för fredagen (Tack till flexibel chef och generös klasslärare!) bokade konsert- och tågbiljetter, och for iväg direkt efter jobb och skola. En mysig tripp tillsammans blev det - bara jag och O.

Fredagen gick vi runt på söder och tittade - lite planlöst. Dagen hade förstås vunnit på lite planering, men det var trevligt ändå att gå och titta på gamla mysiga stadsmiljöer, på folk och fä, och lyssna på dialekter och språk. Vårligare än hemma men kyligt. Åt lunch på café Terassen (bortanför Mosebacke) med utsikt över stan, innan vi hämtade väskorna och klev på tåget hemåt.

Jag som har svårt att klara snabba ryck trodde aldrig att det skulle gå, men ibland överraskar man sig själv. Det blev ett välkommet avbrott i den vardagliga fyrkantigheten.

Vintervila, ljusbad och maxmotion

Nu har vi varit i Paradiset några dagar. Stugan stod kvar, och svärfar och svärmor som bor närmare än vi, hade haft vänligheten, att trotsa snöovädret och åka och ordna med stugvärmen någon dag i förväg. Så det var varmt och skönt när vi kom fram. Stort tack!

Sonen E, nybliven tonåring, var bjuden att vara med en kompis några stugor längre bort. I flera dagar roade de sig i slalombacken 10 - 16 och åt gott på kvällarna och spelade sällskapsspel med mycket mera. Så det var rätt lugnt i stugan för ovanlighetens skull.

Morgnarna är min egen lilla heliga stund när vi är där. Innan herrarna vaknar sitter jag vid fönstret och tittar ut över sjön/snön och läser eller skriver och njuter av lugnet och ron som jag behöver mycket av.

Det här sportlovet har vi åkt mer på längden än "på tvären", eftersom sonen O (16 år) föredrog det i år. Jag känner stor tacksamhet för varje sån här liten stund man får tillsammans. Dom där stunderna växer ju inte på träd numera.
Det känns också bra att ungdomarna får uppleva lite av allt det vackra som vi själva fick som tonåringar. Då fanns ju inte datorer och tv-spel (tänka sig att man är så antik!) och vi var ofta på vintern ute och "hasade runt skidspåret" som vi sa. Ingen av oss i familjen eller min bästa kompis var några elitskidåkare precis. Vi använde helt enkelt skidorna för att komma ut i naturen tillsammans, inte för att tävla om vem som var snabbast eller bäst. Det tål att tänkas på idag, när så mycket går ut på "vinna eller försvinna". En kopp choklad och en hårdmacka som mjuknat av pålägget i påsen var pricken över i en solig snögnistrande dag i skogen. Härligt med ljusbad som sätter fart på livslusten efter mörkerperioden.
Mr B och jag har även fått åka en tur själva.

På kvällarna har jag varit så trött i kroppen av all motion, att jag somnat i gungstolen med en bok eller i fåtöljen framför tv:n.

Skönt att få en hel veckas paus från jobbet. När en av arbetskamraterna ringde, hade jag nästan glömt att jag hade ett jobb! Då kändes det alldeles extra bra att vara ledig.