Jag drömde att jag höll på att samla ihop familjen för att åka till ålderdomshemmet där vi skulle ha en avskedsceremoni för pappa. Skulle vi hinna i tid?
Precis när jag vaknade på morgonen hade jag en liten dikt i huvudet, som jag måste skynda mig att skriva ner för att inte glömma något. Stor i all sin enkelhet. Den bara fanns där som ett budskap från ovan. Hel och hållen, fix och färdig:
FARVÄL
Låt oss ta farväl så att vi har det gjort.
När du sen lämnar denna värld kan det gå fort.
Då vi har hunnit säga till varandra det vi vill,
kan vi säga hej då många gånger till,
och du kan ge dig av närhelst du vill.
Två dagar senare påbörjade pappa sin själsliga avresa. Vi hade nog hunnit säga till varandra det vi ville, men drömmen och dikten var i alla fall en tydlig vink om att det närmade sig avsked. Min man och våra ungdomar kom också och tog farväl.
Efter ytterligare fem dygn lämnade han sitt fysiska fodral när ingen av oss anhöriga var där. Kanske behövde han lite distans, för att kunna släppa taget? Men det kändes ändå okej. Det var dags, helt enkelt.
FRID
Far hade läst ett stort antal böcker som handlade om just döden, böcker av Raymond Moody, Elisabeth Kübler Ross, Paul Brunton... En stroke raderade eller dolde minnet av det han tillägnat sig ur dessa böcker, så jag fick försökta påminna honom efter bästa förmåga om ljuset i tunneln som så många vittnat om, och om den allomfattande kärlek man omges av på andra sidan.
När jag föddes hade mamma en "ut-ur-kroppen-upplevelse" - och vet hur det känns: allt är perfekt och fullkomlig harmoni och kärlek råder. Skönt att veta att pappa är "där" nu och har fått ro - efter all oro.
Men att jag skulle uppleva det som vackert och tröstesamt att se fars döda kropp i kistan innan locket skruvades fast, är något jag känner viss förvåning inför. "Han" såg så nöjd ut, och begreppet frid fick för mig i det ögonblicket en nästan ny innebörd. Det var så otroligt stilla och lugnt i rummet. Jag fick ingivelsen att känna efter auran, men det var bara tomt ända ner. Då grät jag en skvätt när det blev så tydligt för mig att han inte var där längre. Annars har jag mest känt lättnad och befrielse.
FRIHET
Människor man möter beklagar sorgen, men jag kan bara säga att jag är tacksam och lättad för att pappa fått lämna sitt jordiska fängelse vilket ju kroppen faktiskt är när den inte vill fungera.
Visst saknar jag min pappa och det han stod för. Men för mig är han inte borta. Nu ÄR han bara helt enkelt. Inte på något ställe, för "andra sidan" är inte något ställe, där finns varken tid eller rum (därav begreppet "gått ur tiden", som pappa själv gärna använde).
Och hur kan jag veta så säkert att det är så här? undrar du säkert.
De som varit med om det och berättat om det, är personer jag litar på, helt enkelt.
Jag hade faktiskt lättare att le, dagen efter det far dog.
Det kändes mycket märkligt.
Men det kom liksom en ny energi in i mitt liv. Sedan dess har jag känt pappas närvaro ett antal gånger, mer eller mindre starkt. Ibland rinner tårarna. Men det är inte sorgetårar, utan snarare tårar av rörelse och tacksamhet. Ibland känns det bara härligt!
Och varför skriver man om så här personliga upplevelser på en blogg?
Var och en upplever säkert döden på sitt sätt, bearbetar på sitt sätt och även beroende på vem som dött. Men jag tror det är viktigt att vi pratar om livet och döden, i vardagen.
Pappa gjorde det på fikarummet på jobbet. Och till deras fikarum kom till slut folk från hela sjukhuset och fikade... Angeläget alltså att vi ger varandra inblick i olika sätt att se det hela, olika sätt att sörja och bearbeta. För det är många parallella processer som pågår och mycket som ska ordnas och tas omhand när någon dött.
Kan det jag skrivit om mina upplevelser vara någon enda människa till hjälp eller stöd, så är jag tacksam och glad för det. Det här skrivna, är min gåva till nutiden och framtiden.
Drömdikten borde vi alla ta till oss, så vi tänker på att aldrig skiljas som ovänner, eller tvista om futtigheter. Om du älskar någon, säg det nu - vänta inte tills i morgon. Tala om för dina medmänniskor vad de betyder för dig.
Det här inlägget får även sluta med en dikt, som inte heller den är tänkt och skriven av mig, utan av Bo Setterlind. Det är en dikt som far själv också tyckte mycket om:
Att dö är seger,
inte nederlag.
Det lyser över bergen.
Natt har blivit dag.
Sörj inte den
som äntligen är fri.
Och frukta ingenting,
ty Gud är liv.
