Trots att man hela året visste att det skulle bli jul en gång, står man ändå, fyra dagar före julafton, och känner stress över att "inget" är klart inför helgen. Det tycks vara julfridens pris, att man ska ha lite åga innan. För att sen slippa laga mat på några dagar. Julen är väl den enda storhelg då vi accepterar att äta rester i flera dagar. Sen är man trött på det och klarar sig ett år. Då vill man nog gärna ha dom där maträtterna igen. Traditioner är starka. Men alla firar inte på samma sätt. Grannfamiljen äter tacos på julafton eftersom de inte gillar julmaten. Så visst går det att göra sina egna traditioner.
Kusin Vitamin C, som är Jehovas vittne, firar inte jul alls. Det är säkert njutbart att lugnt kunna stå och se på när alla far runt som tokstollar och förtvivlat försöker hitta lämpliga julpresenter (vet nån varför det heter klappar?) och tar in träd i huset! För att inte tala om trädgårdarna... milliontals små lampor överallt, och nu har det börjat dyka upp lysande renar också. Varför i all världen???
Tomten har, från att ha varit gårdsväktare, blivit en figur som dyrkas som om han vore en gud.

Man har så att säga kört in i en återvändsgränd genom att föra de här traditionerna vidare till sina barn. För nu går det ju bara inte att strunta i julklappar och i stället ge pengarna till bättre behövande, som jag föreslog i år. Och det måste vara julafton just den 24 december. Man kan inte flytta det till en annan dag när pappa är ledig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar