Ögonkontakt, samtal och tyst gemenskap

Skjutsade sönerna på bio i grannstaden för någon dag sedan.
Jag hade två och en halv timme att "slå ihjäl", som man brukar säga. Tänk tid som är så värdefull - att man ska behöva slå ihjäl den! Valet stod mellan att se en annan film, läsa en medhavd bok eller att ringa ett par vänner. Jag chansade på vännerna och det var säkert det bästa valet. Vi träffas inte så väldigt ofta, men det är alltlid lättsamt och spontant, och det kändes lika roligt som vanligt.

Det är så härligt att det finns människor som man kan spontanvisitera!
Att bara slå sig ner och prata så där i all enkelhet, är det inte många som kan idag...
Det är kanske ett resultat av allt mindre läsande och alltmer datorumgänge. Att se någon i ansiktet när man pratar, ger liksom en ytterligare dimension åt samtalet.
Många idag, föredrar att säga saker via e-post och chatt, framför att ringa. Jag undrar varför. Det verkar finnas en allmän blyghet för att komma andra människor för nära?

Eller är folk helt enkelt rädda för att samtalet ska tystna, och att det ska kännas "pinsamt"?
Det finns ju egentligen hur mycket som helst att prata om, bara genom att inventera varandras liv och inre tillgångar.

Men varför är det så himla pinsamt att det blir tyst lite - egentligen??? Det kanske har med förväntningar och prestationsångest att göra? Man måste ju prata för att anses trevlig...
Min barndomskamrat och en vän till henne bodde i varsin del av Stockholm. De kunde ringa till varandra och sitta tysta i telefon, dricka te och kanske tända ett ljus eller spela gitarr och sjunga lite, läsa en dikt - de umgicks helt enkelt på det viset när det inte gick att ses. Man kan känna att man delar något i tystnaden.

Far, som bor på ålderdomshemmet, sa en gång att han inte var lika talför som förr, men jag sa att vi kan ju sitta här och bara vara tillsammans. Det är också värt något. Det är inte antalet ord som är viktigt, utan känslan av gemenskap och samhörighet.