Vad är äkta kärlek?
Och finns det någon oäkta kärlek?
Det skrivs och sägs mycket om begreppet kärlek i alla dess former. Jag tänker inte här göra någon heltäckande avhandling, utan bara komma med lite lösryckt tyckande och funderande, Du kan befinna dig någon annanstans i utvecklingen och kanske har helt andra synvinklar på detta.Anledningen till att jag började klura på detta var att jag surfade in på www.jannika.se och hittade texten till en av hennes sånger. Den beskriver en viktig aspekt av kärleken, modet att våga vara sig själv. Det handlar om att i ett tvåsamt förhållande ge varandra tillåtelse vara sig själv, och frihet att utvecklas.
Motsatsen till kärlek, som sägs vara rädsla, leder knappast till något bra i alla fall.
Sången ställer alla gamla fina kärleksvisor på huvudet. Den är revolutionär och äkta. Precis som Jannika själv.
Sen är det förstås individuellt, hur självständiga vi är och vill vara. Men det kan i alla fall tåla att funderas över hur mycket vi binder upp varandra, och vilka krav och förväntningar vi har på varandra.
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter" skaldade Nils Ferlin, i egoistisk anda. Typiskt att det ska finnas så många fina såna visor... Det kanske helt enkelt är dags att skriva nya texter på alla gamla underbara melodier!
Sen finns det ju nyanser. Vi har vår fria vilja, som är en naturlag. Och vi har olika behov ävenledes.
Jag tänkte en gång i min gröna ungdom, att för att kunna leva nära en annan människa behöver man stå stadigt på sina egna ben. Att våga stå upp för sig själv och faktiskt, emellanåt, rentav vara beredd att ifrågasätta relationen, för att kunna behålla den friska luften och inte hamna i någon surdegsliknande mölja.
Tills döden skiljer oss åt
Att gifta sig och lova att leva tillsammans hela livet, är ju egentligen ett mycket stort och egentligen näst intill ohållbart löfte. Det finns så många om och om igen och men som kan inträffa, så ingen skulle väl lova så stort som det. Med det menar jag absolut inte 'slit och släng', att man ger upp så fort det strävar emot lite. Ett givet löfte kan ju förstås också vara ett stöd när det blåser; och en tydlig signal om att 'jag är seriös' och inte någon 'sol och vårare'.Jag tror nog detta med att gifta sig, i grund och botten handlar om människors längtan efter en slags förlängd moderskärlek, en trygghet som egentligen inte finns; ett status quo-tillstånd som aldrig kommer med några obehagliga överraskningar. 'Status quo' är ju per definition utvecklingsfritt.
Och utveckling behöver vi för att inte bli lata och tråkiga. Lekfullheten behöver mat och förutsägbarheten stämmas i bäcken. Det betyder förstås olika saker för var och en.
Respekten och kärleken är något inom oss som alltid ska finnas med i relationer av alla slag, annars blir relationen destruktiv. Och då lär inga utfästelser hjälpa.
Sagan med lyckligt slut
Löfte om evig lycka och kungariket och prinsessan är en annan aspekt som vi gärna håller fast vid. Bröllopet är på något vis den offentliga symbolen för (det hemliga som leder till) människosläktets fortlevnad; Men sagan har liksom glömt att det inte tar slut här.
Att leva är ju ett ständigt pågående arbete med relationer. Men en sak är säker: förändringen är konstant, vare sig vi vill eller inte; vare sig vi arbetar med eller mot. Vi förändras, utvecklas - ibland ihop, ibland isär. Den eviga kärleken existerar, men kan ändra form och språk under resans gång.
En historia med lyckligt slut, faktiskt.
Jannika Häggström har samlat sina berättelser från sitt arbete med dementa, tidigare i tillvaron.
Boken. "Som får ditt hjärta att sjunga" beställer du från Demensförbundet
Tipsa gärna dina vänner och bekanta, inte minst de som jobbar i demensvården, att läsa den. Den stund det tar, är mycket väl använd tid.
