Gud, livet och döden

Existentiella frågor och andlighet pratade vi ofta om hemma vid köksbordet söndagsmorgnarnas långfrukostar när jag var tonåring, eftersom speciellt pappa varit mycket intresserad av det. Med all säkerhet har det att göra med alla olika trosriktningar som fanns i hans familj: Laestadius , Missionsförbundet, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Frälsningssarmén, Pingstkyrkan, Svenska kyrkan m.fl.
En gång när vi satt vid köksbordet och inmundigade vår sedvanliga söndagsfrukostmarmeladsmörgås och te och pratade, så insåg jag, att egentligen så menade vi ofta samma sak, bara att vi hade olika uttryck för det. Det var en aha-upplevelse. Att, utan att haka upp sig på själva orden, försöka lyssna och förstå vad någon annan menar.

När jag var i 25-årsåldern beslöt jag mig för att gå ur svenska kyrkan, för att stå på neutral mark i trosfrågor. Jag kände att jag behövde forma min egen existentiella världsbild. Sen har jag lyssnat till höger och vänster, frågat andra, läst högvis med böcker. Jag tycker det är viktigt att inte låsa sig vid en viss trosriktning som den enda rätta, utan vara öppen och ta in från många olika källor, och sen i sitt hjärta känna efter vad i alltsammans som känns gott och kärleksfullt, oavsett källa.
Jag har väl inte läst Bibeln så särskilt noga, det ska erkännas. Men å andra sidan har jag inte läst Baghavadgita eller Koranen heller. De är lite svårlästa. Man får försöka snappa upp det andra refererar.


Det jag gärna tar med mig från Kristendomen är kärleksbudskapet:
"Älska din nästa såsom dig själv" vilket förstås även innefattar att "älska dig själv såsom din nästa". Det tror jag är viktigt att komma ihåg.
"Gud är kärleken", sa Jesus. För mig handlar det om en allomfattande och ovillkorlig kärlek.

Några saker jag däremot inte kan förstå eller ta till mig är följande:

1.
Att Bibeln skulle ha ensamrätt på hela sanningen

Allt var säkert helt rätt och källenligt från början, direkt när det nedtecknats.

Men sen är den översatt och omskriven många gånger. Det lär ha tagits bort delar som handlar om reinkarnation, bland annat (ett kyrkomöte i Konstantinopel på 500-talet).

Av berättelsen om Jesu liv saknas stora delar. En av mina källor till andlig kun skap har sagt att Jesus for på pilgrims- och utbildningsresor till bl a Indien och Egypten, och att h an fick barn med Maria Magdalena. Han var ju människa också, så varför inte?
Levi H. Dowling, amerikansk pastor, fick en uppenbarelse om Jesu liv och skr ev ned det han fick till sig i "Evangelium för en ny tid" från 1907.
Ljuset i tunneln

Det har kommit många vittnesmål sedan Bibeln, om andliga ting, om livet efter döden, om upplevelser från tidigare liv. Människor som varit över på andra sidan berättar enhälligt om Ljuset och Kärleken de upplevt där, innan de plötsligt rycks tillbaka till sin egen kropp med budskapet: Du är inte färdig, du har mer att göra på jorden innan du kan lämna det här livet.

Om du vill kan du läsa böcker av Raymond Moody, Elisabeth Kübler Ross, Brian L Weiss, Benny Rosenqvist. Pappa har ju studerat det mesta i den här vägen, genom åren.

Dagens profeter
Jag har fått samma uppfattning som det böckerna och pappa berättat, genom att lyssna till budskap från andevärlden via transmedier (Maggie Nath, Leif Havik, Sture Johansson).
Genom att själva "stiga tillbaka", gå ner i djup trans, kan de låna ut sin kropp till väsen från 'andra sidan', för dessa ska kunna få ge oss andlig kunskap. De är inte själva medvetna om vad guiderna säger, och är alltså inte heller med och tolkar/förvanskar budskapet med mänskliga synsätt eller egna åsikter.

Leif är den, som förmedlar Iliuka. Han kommer hit till oss i början av september. Visserligen fullbokat, men om man säger till nu, kan man ha turen att få en återbudsplats. Och Sture Johanssons Ambres var ju på tv i höstas. Ambres språk, är lättare att förstå än Iliukas.


Varför ska man lyssna på andevärldens budskap, då? Jo, därför att de som är på andra sidan är i direktkontakt med källan/ skaparen och den totala kunskapen. När man lever i en fysisk kropp är det så mycket andra intryck från dina fem sinnen så att övriga sinnen blir lite dimmiga. Dock är det många som har god intuition: bättre kontakt med nämnda kunskap.
Tips: Läs Robert och Marie-Louise Hahns bok "Klara svar från andevärlden". I den berättar Robert, som är forskare och läkare, om de seanser som de tillsammans har, där Marie-Louise förmedlar andlig kunskap, och där de ställer de existentiella frågorna och allt du kan tänkas vilja ha svar på. Hon får ner andlig kunskap till människorna på samma sätt som profeterna fick på sin tid. Jag ser det som en av de viktigaste böckerna sedan bibeln... men ocensurerad.

2.
Att vi skulle ha ärvt synd av Adam

Jag kan inte ta till mig att själen skulle kunna dö eller synda. Egot kan vara den del av oss som möjligen syndar. Det finns nog lika många definitioner av ordet synd som det finns människor.

Själv känner jag mig inte alls syndig. Jag är ju skapt så här. Det må låta kaxigt, och visst gör man väl fel ibland, men man får rätta till så gott det går.
Så länge man inte med berått mod utnyttjar eller gör illa är det väl gott och väl. I oförstånd kan naturligtvis mycket galet hända, men säg den som är perfekt.

Glädje och kärlek
Gör sådant som skänker glädje för dig och människorna runt omkring dig. Gör samma saker för andra, som du vill att de ska göra för dig! Kärlekens gyllene regel.
Den fungerar i alla fall för en vanlig människa med sunt fungerande samvete och sunda önskningar.

Rädda liv till varje pris?

Jag kan tycka att "kunskapens frukt" borde hanteras försiktigare, med större ödmjukhet. Jag tänker på hur långt forskare går när det gäller genforskning osv. Där blandar de sig i för mycket och nästan leker Gud. Här kan man kanske tala om verklig synd...?
Även om de kan rädda liv för tillfället, genom sådana kunskaper, så känner jag det ändå högst tveksamt. Rädda liv är väl i och för sig rätt. Man skulle ju inte låta någon dö med berått mod, om man kunde göra något för att hjälpa. Men vi ska ju ändå dö någon gång. Det ingår liksom i konceptet.
Döden...
Varför är vi så rädda för döden? Kanske ovissheten om vad som händer när vi har dött?
Eller är det oron för själva döendet - om det är förenat med mycket smärta? Samtidigt är det ingen idé att fundera. Det kanske går av sig själv, och så har man oroat sig i onödan (få se om det låter lika nonchalant när jag själv är där...)

Visst är det en stor omställning att dö - men har vi klarat av att gå in i en liten människokropp, och födas under ofta dramatiska former, så tycker jag att vi borde klara av att dö, och lämna en kanske skraltig kropp, och gå upp i en högre frekvens - en annan dimension.

Då är det väl i alla fall knappast till hjälp, att vi ska behöva vara rädda för skärselden och för att hamna i helvetet.
... som egentligen inte finns...
Vännen Iliuka berättar om att det finns portaler, och det är genom en sådan som vi går över i ett annat medvetandetillstånd och stiger upp i en högre frekvens. Det finns ingen död, säger han. Livet fortsätter på andra sidan.
Själv fick jag till min stora förvåning direktkontakt med min bortgångna favoritfaster. Satt och lyssnade på en konsert där sonen O var med. Plötsligt känner jag en stark andlig närvaro. Kände tydligt att det var faster D. Jag hade inte haft en tanke på henne innan heller. Men jag blev så glad och rörd, så tårarna rann, för att hon fick vara med när min son spelade. Hon som hade musiken som en röd tråd i sitt liv.

Vi borde prata mer om döden i vardagen bara. För att förstå att det är en del av livet. Det blir liksom bara aktualiserat på begravningar.
Tips: Läs Louise Minerva Frostegrens bok "Genom döden". Den är jättebra, mycket lättläst och tar upp ämnet ur många aspekter.

Benny Rosenqvist, är en av många som dött och faktiskt kommit tillbaka till livet. Han berättar i sin bok Ljusfolket, om när han som sjuåring blivit påkörd av en bil och fick göra en resa på andra sidan. Han fick veta en massa saker, som skulle hjälpa honom att hjälpa andra. Han fick möta Ljuset och Kärleken och veta att det inte finns varken helvete eller skärseld efter döden. Det är i det här fysiska livet som helvetet kan finnas.

3.
Att det skulle finnas en ond makt

Min syn är att Gud finns i allt. Gud är ett med allt . Allt är ett med Gud.
Jag har utan att veta om det och utan att ha lärt mig det i någon kyrka, kommit fram till samma bild som den danske mystikern och filosofen Martinus. Han undervisade om att

Allt liv i unversum är en organisk enhet, och att världsalltet bildar ett allomfattande tänkande, och verkande väsen, som människor kallar Gud.

Solen kan få fungera som en metafor för Gud. Den har inte någon gång sett sin egen skugga.
Allt annat har skugga på baksidan. Skuggan kan symbolisera våra negativa sidor. Genom att belysa dem, och understödja våra egna och varandras positiva sidor, tror jag att vi kan lära känna skuggorna och på så sätt klara av dem, och förminska dem.Ondska, som är 'skuggan på baksidan', behöver bli belyst av solen. Kärleken övervinner allt vill jag tro. Och "Gud är Kärleken" var det en vis man som sa. Man kan väl säga omvänt också: Kärleken är Gud. Och finns i allt. Även oss människor, vare sig vi är eller tror oss vara syndiga eller inte....

(Citattecknen runt "han" här nedanför, beskriver att jag inte riktigt omfattar Gud som en "han" - en mansperson.)

Varför skulle "han" plötsligt bli en figur vid sidan av, som vill döma oss när "han" ju är kärlek. Kravlös kärlek. Inte ens i "Gudsomhaver" är kärleken kravlös. "Den Gud älskar lyckan får". Älskar "han" inte alla sina skapelser? Kan och måste man göra något för att förtjäna Guds kärlek? Jag förstår inte den tankegången, eftersom Gud och därmed kärleken redan finns i mig och allt annat!
I mänsklig gestalt kan kärleken ha så många ansikten: allt från ett telefonsamtal till att säga nej/sätta gränser.

Reinkarnation
På senare tid har jag kommit att omfatta reinkarnationstanken också. Nästan så man skulle kunna tro att jag är buddhist eller nåt sånt. Men för att inte stagnera i en viss form, föredrar jag att fortsätta på neutral mark - utan att tillhöra någon kyrka eller något samfund.

Nu har jag väl lekt med elden, men jag har funderat mycket på de här frågorna i dagarna, så det föll på plats, liksom.
Det blev en lång historia det här... Tänk att du har läst ända hit! Tack för din uppmärksamhet.
Det hade kanske varit bättre att dela upp det på flera inlägg istället, men allt bara växte och det gick inte att sätta punkt.

En stycke livsvisdom, tänkt och förmedlat av Kusin Vitamin C, får utgöra slutklämmen i dagens epos:
"Bara för att livet är självklart så länge du har det så är livet inte självklart. Det krävs ett underverk för att en människa ska bli till och sen krävs det mycket av den yttre miljön för att människan ska fortsätta leva. När vi väl blir medvetna om att vi har självklarheten liv och kan forma den till gott eller ont har en stor del av livet passerat. Den livsmedvetna tid vi har kvar att leva använder vi till att jaga meningslöshet, ex. pengar, makt och ställning i samhället.
I stället borde vi jaga ödmjukhet inför livet, glädje för att vi kan känna glädje och lycka för att finnas till".